dramalivin

Vaknar du också någon dag och känner dig bortglömd?
Precis som du under allas vardagssysslor kommit i kläm och blivit undansopad och satt åsido tills folk ska orka med dig.
Ibland känner jag så, ganska ofta faktiskt.
Den senaste veckan har känts så otroligt tom och mitt huvud har varit sprängfärdigt av alla tankar som susat omkring och skrikit efter uppmärksamhet. Trots en känsla av utanförskap vet jag inte om mina tankar hade kunnat delas med någon för tillfället och min nyfunna ensamhet kan jag inte hjälpa att tycka är nyttig.
Det känns som det var evigheter jag hade tid till mig själv eller ens kunnat tänka igenom något ordentligt. Ensamma vardagskvällar och tv tid verkade nästan vara förlorat till ett bittert minne då man hade tid med sig själv.
Det är kanske som min mamma säger att man inte riktigt lär känna sig själv förrän man faktiskt lyssnar till sig själv och kommer på vad man egentligen vill här i livet. Kanske handlar det bara om vem man vill umgås med eller vad jag egentligen tycker om den jävla filmen?
Hur som helst kommer verkar man komma på nya saker man vill göra och känslor som man inte visste att man hade, rädslor och allt annat man verkligen älskar i livet.
Mina dagar som "utstött" i samhället a.k.a utråkad till döds har gått vandrandes i hemmets korridorer klösandes på väggar.
Innan Tompa åkte tyckte jag att vår tid ifrån varandra skulle vara något positivt och kanske även skulle få mig på bättre humör. Se att livet kanske var bättre utan varandra. Att jag plötsligt mirakulöst skulle känna en drivkraft att klara skolan och känna en upplyftande känsla som kunde vara slutspurten i min övertygelse om att må bättre utan honom. Mitt liv skulle få en annan innebörd och dagarna skulle vara fyllda av solsken.

Lite too good to be true känner jag då jag spenderat mina tolv dagar i en känsla av ensamhet och tomhet.
Visst är singellivet underbart när man känner sig redo att ta sig an nya utmaningar och man inte har något att förlora, det kan inte jag eller någon annan förneka.
Den senaste tiden har jag förlorat lite av den känslan, och det är inget jag tycker är negativt.
Jag har så otroligt bra vänner i min omgivning som jag utan tvekan känner mig älskad av. Men vissa ensamhetskänslor kan inte vännerna fylla ut och inte heller tillfredställa.
Trodde aldrig jag skulle bli den tjejen som saknade killen efter endast någon vecka eller heller kände ett behov av någon än sig själv , men faktum är att det hela känns lite omoget tänkt nu på efterhand. Ett fegt sätt att inte riktigt våga ge sig in i leken eller upptäcka nya sidor hos sig själv. Att vara rädd för att förlora någon.

De brukar mäta rikedom i pengar och ägodelar. Jag mäter min i tårar och skratt. Jag är rik och vaktar något vackert.
Jag har för första gången något att förlora.

En varm känsla fyller mig och jag känner mig stark. Nästan återfödd.
Idag känns mitt sinne klart och fokuserat. Precis som om det var längesedan jag valde att använda min hjärna eller min kompetens. 
Det går inte en dag då jag inte frågar mig själv om jag antingen är schizo eller bara väldigt förvirrad.
För jag går så många gånger och undrar vart jag står i samhället, vem jag är eller hur jag faktiskt ser mig själv.

Vilken är min favoritfärg? Vad känner jag egentligen för den personen eller vad tycker jag om mig själv.
Plötsligt slår verkligheten till och jag får en smäll på käften av en undantryckt självklarhet.
Hur kan jag inte veta?
Jag är chokladsåsen på vaniljglassen , tydlig och självklar! Hur kan jag ens ifrågasätta min egen förmåga och allt jag faktiskt är kapabel till? Hur kan någon göra detta?
Länge går man omotiverad, besviken, förvirrad, och vilsen utan någon aning om varför. Kanske har man glömt att lägga fokus på allt det betydelsefulla i livet, eller prioritera den som alltid kommer finna vid ens sida i vått och torrt.
Oss själva...
Jag väljer att se mig själv som en mobbare. 
Hatisk och elak har jag vaknat sedan dagen då jag insåg att världen är grå, inte rosa, jultomten är fejk, och jag aldrig kommer att ha en midja på 60 centimeter. Spegeln har varit en påminnelse till dessa saker i många år och ständigt har jag försökt förändra den personen till något vackrare. Bättre... Genom mindre måltider till att förbjuda mat, från att jogga en dag i veckan till att vända upp och ner på allt i toaletten, genom att vara medelmåttig till att vara bäst på proven har jag gjort revolt mot den person jag hatade i evigheter.
Såklart räcker ju inget till och man känner sig sedan instängd och prövar på en ny straffmetod. Killar blev lätt en konsumtionsvara. Alla lätta att använda och sedan slänga åt sidan.
Allt lämnade avtryck, ungefär som en dålig hårblekning kände jag mig sliten, använd och förstörd, omöjlig att någonsin bli som jag var förr.
Vem var jag förr?
Alla försök om att försöka bli som andra ledde till en känsla av hopplöshet. Inget skulle ju någonsin fungera verkade det som och jag fick helt enkelt infinna mig i att jag "aldrig" skulle uppnå greatness.
I en lång depression bland tabletter och alkohol tappade jag bort mig själv och bröt kontakten med min bästa vän. Men på en semester på andra sidan jordklotet tvingades jag mötas öga mot öga med mig själv när jag nästan drunknade. Det hela gick väldigt snabbt och jag förstod för första gången på länge hur mycket i mitt liv jag själv hade kontroll över. Till och med min egen död.
Men jag ville inte dö. Jag ver helt enkelt inte redo.
Illa tvungen kände jag mig att bygga upp mitt imperium och att återigen ta upp en förlorad kontakt till mig själv.
Tabletterna spolade jag ner i toaletten. Mitt ansikte sköljde jag i kallt vatten och jag sa förväl till meningslöst sex fyllt av ångest och självbestraffning. I mitt långa hår satt minnen och skratt kvar. Det påminde mig om allt som en gång var och mina dåvarande ideal. Så jag rakade av det.

En ny människa var född. Jag andades för första gången på länge. Jag såg klart och dimman skingrades av ett starkt solsken. Jag var ogenomtränglig, Jag var omöjlig att flytta. Jag var åter.
Vissa dagar glömmer jag bort att ta hand om mig själv och behandla mig som den gudinna jag verkligen är.
Jag är och förblir verklig och mina ärr ska få påminna mig om de stunder jag glömde.
De finns där för att motivera mig till att bli en bättre människa och alltid kämpa för kärlek och ett liv som är exakt vad du väljer att det ska bli. Kanske inte nu, men deffinitivt i framtiden.

Jag är uthållig, stark, medveten, älskvärd och din bästa vän. Jag är mitt eget samvete och mina egna val.
Jag är alla som någonsin ifrågasatt sig själv. Jag är ett leende i ett mörkt rum och min egen krigshjälte...

Im a superwoman