.. En verklighet
Världen har plötsligt krympt..
Jag har växt..
Det känns som om jag inte får platts längre.. Mina beslut och mina val sker som..
Vet inte riktigt hur jag ska förklara det men jag är som en vulkan, som blir så varm så jag måste svämma över, därför tar jag snabba beslut för den snabbaste vägen ut.
Det orsakar människor att bli sårade, det orsakar mig för att bli sårad.
Jag svämmar över, jag kan inte hålla det tillbaka längre. Jag bara skjuter ut allt som kommer i min väg.
Men jag ångrar det snabbt efter, jag hittar nya lösningar..
Herregud vad jag sårat personen jag älskar, personen jag litar på.. Min bästa vän
Jag gjorde det med så många anledningar just då.. Men vad var de nu? .. Jag minns inte en enda.
Jag ser på bilder, jag tänker på minnen och jag förstår hur lycklig jag varit.
Leendet på mina läppar döljer såren men detta är inget jag känt bara på senaste tiden.
Det var innan min älskare, innan min bästa vän. Det bara blev värre när lavan steg.
Jag får inte platts längre. Jag finns inte till när jag vill, jag räcker inte till.
Jag har nu kommit fram till att detta måste vara den värsta känslan jag känner till.
Att bara se på. Utan ett ord.. Utan en enda rörelse. Jag kan inte göra någonting..
Jag ser nu allt jag kunnat förbättra. Jag ser lösningarna jag kunnat ta
Jag har nu förlorat en bästa vän, och det som skrämmer mig är hur lätt det var.. Det hela skedde på inte mer än 2 timmar, men ärret kommer såklart alltid att finnas kvar.
Jag undrar, vad gör han nu? .. Hur mår han nu? .. Vd tänker han på ?
Men att inte kunna fråga, veta att det är fel att tänka. gör ont.
Tiden läser sår. Men jag hoppas det går jävligt snabbt för isen har smält fast mina fötter och jag kan inte längre röra mig. Inte framåt, inte bakåt, jag är fast.
Hoppas det smälter snabbt som fan, för jag är bara så trött.. Trött på att känna denna slitna människan inom mig. Som inte alls egentligen är lik mig.. Eller är det så att jag bara förändrats?
Hoppas inte det..
/ Emmi..
Jag har växt..
Det känns som om jag inte får platts längre.. Mina beslut och mina val sker som..
Vet inte riktigt hur jag ska förklara det men jag är som en vulkan, som blir så varm så jag måste svämma över, därför tar jag snabba beslut för den snabbaste vägen ut.
Det orsakar människor att bli sårade, det orsakar mig för att bli sårad.
Jag svämmar över, jag kan inte hålla det tillbaka längre. Jag bara skjuter ut allt som kommer i min väg.
Men jag ångrar det snabbt efter, jag hittar nya lösningar..
Herregud vad jag sårat personen jag älskar, personen jag litar på.. Min bästa vän
Jag gjorde det med så många anledningar just då.. Men vad var de nu? .. Jag minns inte en enda.
Jag ser på bilder, jag tänker på minnen och jag förstår hur lycklig jag varit.
Leendet på mina läppar döljer såren men detta är inget jag känt bara på senaste tiden.
Det var innan min älskare, innan min bästa vän. Det bara blev värre när lavan steg.
Jag får inte platts längre. Jag finns inte till när jag vill, jag räcker inte till.
Jag har nu kommit fram till att detta måste vara den värsta känslan jag känner till.
Att bara se på. Utan ett ord.. Utan en enda rörelse. Jag kan inte göra någonting..
Jag ser nu allt jag kunnat förbättra. Jag ser lösningarna jag kunnat ta
Jag har nu förlorat en bästa vän, och det som skrämmer mig är hur lätt det var.. Det hela skedde på inte mer än 2 timmar, men ärret kommer såklart alltid att finnas kvar.
Jag undrar, vad gör han nu? .. Hur mår han nu? .. Vd tänker han på ?
Men att inte kunna fråga, veta att det är fel att tänka. gör ont.
Tiden läser sår. Men jag hoppas det går jävligt snabbt för isen har smält fast mina fötter och jag kan inte längre röra mig. Inte framåt, inte bakåt, jag är fast.
Hoppas det smälter snabbt som fan, för jag är bara så trött.. Trött på att känna denna slitna människan inom mig. Som inte alls egentligen är lik mig.. Eller är det så att jag bara förändrats?
Hoppas inte det..
/ Emmi..
Kommentarer
Trackback
