dramalivin

En varm känsla fyller mig och jag känner mig stark. Nästan återfödd.
Idag känns mitt sinne klart och fokuserat. Precis som om det var längesedan jag valde att använda min hjärna eller min kompetens. 
Det går inte en dag då jag inte frågar mig själv om jag antingen är schizo eller bara väldigt förvirrad.
För jag går så många gånger och undrar vart jag står i samhället, vem jag är eller hur jag faktiskt ser mig själv.

Vilken är min favoritfärg? Vad känner jag egentligen för den personen eller vad tycker jag om mig själv.
Plötsligt slår verkligheten till och jag får en smäll på käften av en undantryckt självklarhet.
Hur kan jag inte veta?
Jag är chokladsåsen på vaniljglassen , tydlig och självklar! Hur kan jag ens ifrågasätta min egen förmåga och allt jag faktiskt är kapabel till? Hur kan någon göra detta?
Länge går man omotiverad, besviken, förvirrad, och vilsen utan någon aning om varför. Kanske har man glömt att lägga fokus på allt det betydelsefulla i livet, eller prioritera den som alltid kommer finna vid ens sida i vått och torrt.
Oss själva...
Jag väljer att se mig själv som en mobbare. 
Hatisk och elak har jag vaknat sedan dagen då jag insåg att världen är grå, inte rosa, jultomten är fejk, och jag aldrig kommer att ha en midja på 60 centimeter. Spegeln har varit en påminnelse till dessa saker i många år och ständigt har jag försökt förändra den personen till något vackrare. Bättre... Genom mindre måltider till att förbjuda mat, från att jogga en dag i veckan till att vända upp och ner på allt i toaletten, genom att vara medelmåttig till att vara bäst på proven har jag gjort revolt mot den person jag hatade i evigheter.
Såklart räcker ju inget till och man känner sig sedan instängd och prövar på en ny straffmetod. Killar blev lätt en konsumtionsvara. Alla lätta att använda och sedan slänga åt sidan.
Allt lämnade avtryck, ungefär som en dålig hårblekning kände jag mig sliten, använd och förstörd, omöjlig att någonsin bli som jag var förr.
Vem var jag förr?
Alla försök om att försöka bli som andra ledde till en känsla av hopplöshet. Inget skulle ju någonsin fungera verkade det som och jag fick helt enkelt infinna mig i att jag "aldrig" skulle uppnå greatness.
I en lång depression bland tabletter och alkohol tappade jag bort mig själv och bröt kontakten med min bästa vän. Men på en semester på andra sidan jordklotet tvingades jag mötas öga mot öga med mig själv när jag nästan drunknade. Det hela gick väldigt snabbt och jag förstod för första gången på länge hur mycket i mitt liv jag själv hade kontroll över. Till och med min egen död.
Men jag ville inte dö. Jag ver helt enkelt inte redo.
Illa tvungen kände jag mig att bygga upp mitt imperium och att återigen ta upp en förlorad kontakt till mig själv.
Tabletterna spolade jag ner i toaletten. Mitt ansikte sköljde jag i kallt vatten och jag sa förväl till meningslöst sex fyllt av ångest och självbestraffning. I mitt långa hår satt minnen och skratt kvar. Det påminde mig om allt som en gång var och mina dåvarande ideal. Så jag rakade av det.

En ny människa var född. Jag andades för första gången på länge. Jag såg klart och dimman skingrades av ett starkt solsken. Jag var ogenomtränglig, Jag var omöjlig att flytta. Jag var åter.
Vissa dagar glömmer jag bort att ta hand om mig själv och behandla mig som den gudinna jag verkligen är.
Jag är och förblir verklig och mina ärr ska få påminna mig om de stunder jag glömde.
De finns där för att motivera mig till att bli en bättre människa och alltid kämpa för kärlek och ett liv som är exakt vad du väljer att det ska bli. Kanske inte nu, men deffinitivt i framtiden.

Jag är uthållig, stark, medveten, älskvärd och din bästa vän. Jag är mitt eget samvete och mina egna val.
Jag är alla som någonsin ifrågasatt sig själv. Jag är ett leende i ett mörkt rum och min egen krigshjälte...

Im a superwoman