Drömkillen...när det passar
Eller helt enkelt undrat när det var ens egen tur att träffa någon snart?
OK, nej jag är inte så gammal, och inte heller helt trött på singellivet. Men visst drömmer jag, hoppas och förbannar jag ibland ödet, för det verkar alltid stå tomt.
Jag har dock tack vara dagens dilemma insett att man ibland får mötas på mitten och själv hjälpa till en bit på vägen.
I helgen var jag på mejeriet en kort stund och mötte upp en av mina närmsta killpolare som jag inte träffat på ett tag. Medans han stod och pratade med en vän han träffat stod jag lite smått tafatt och tog en klunk av min corona när en kille gick upp till mig mig och betonade att jag såg en aning bitter ut . Jag skrattade såklart till, för vem vill stå ute och se ut som ett åskmoln?
Killen som vi idag väljer att döpa till "b2" fortsatte sitt samtal med mig medans jag halvt ointresserad tittade åt alex håll och undrade när han skulle ta sig tillbaka till min sida.
Vi pratade om jobb...sång....dans...mejeriet, tills alex äntligen dök upp vid min sida för att rädda mig( trodde jag )
Shit så fel jag hade...Endast en minut efter min käre vän anlänt till min sida frågar han b2 om han vill ha mitt nr. B2 låter entusiastisk och säger JA!
Ok tänker jag, lite halvt road eftersom jag antar att han ska ge honom ett nr från en av alla hans tjejer på mobilen. Sker detta?
NEJ!
Här trodde jag att vänner fattade vinken, men det kanske bara funkar med tjejer i närheten?
Så killen får mitt nr och vi skiljs åt efter jag trevligt tackar nej till att dansa med den här killen. Jag och alex skrattar lite och jag ber till gud om att den här killen ska vara för full för att komma ihåg mig till nästa dag...
Nästa dag vaknar jag upp av att mobilen skapar jordbävning på mitt skrivbord. PLING PLING PLING PLING.
Étt sms av sebbe, ett av emelie, alexandra, emmi....Mejeriet Marcus!!
" Hej, kom du hem välbehållen igår?, kram b2"
Japp, inte hade han glömt mig inte. nej jag var fullt levande i hans tankar.
Detta är ingen otrevlig kille, ser helt ok ut. Men visst är jag inte ensam när man kommer till den punkten då man står inför ett dilemma, ska jag träffa killen eller inte?
Killen frågar ut en, vad säger man? För jag har faktiskt ingen aning. Om man har sms:at lite med honom, är det verkligen lämpligt att säga nej direkt? eller borde man träffa o döma sen?
Saken är ju den att vi alla oftast vet direkt om det går eller inte. Ja, visst låter jag hemsk nu, hur kan man döma någon så snabbt? Men om man snackar lite med killen och inte känner någon kemi överhuvudtaget vf skulle det kännas annorlunda andra gången?
Hur många gånger har jag inte legat i min säng och tänkt, vf blir jag inte utbjuden av någon? Gud vad jag vill träffa en äldre kille.
Jag kan inte ens räkna gångerna. Och nu kom chansen..med helt fel kille!
Visst besvarar universum ens önskningar, men kanske borde man vara mer precis om vad man egentligen önskar sig?
Japp, så nu fick jag vad jag önskade mig...mer eller mindre och resten är ju upp till mig. suck, ibland undrar jag bara när jag blir utbjuden av någon som jag faktiskt är intresserad av!
Jag har en ständig förmåga att fega ut i sista minuten. Min skräck är nog dejting. Eller allt som blir intimt och seriöst.
Ena stunden kan jag sitta och beundra honom från avstånd och så fort han nappar blir jag vettskrämd, sätter svansen mellan benen och springer min väg. The runaway girl... Bra, nu kommer jag aldrig träffa någon.
Nej det är precis som emelie sa, utamana dig själv! Det är dags!
Ut och dejta, långa , snygga, fula , korta och allt emellan.
Det är en farlig tanke att vilja ha allt som inte man kan få, eller som helt enkelt inte är tillåtet. Ett mönster som jag inte kan fortsätta i. En jakt som måste ta slut.
Jag sätter ut mig själv på marknaden, ut i dejtingmullret och när någon kille frågar ut mig, bjuder mig på en kopp kaffe eller frågar mig om mitt nr, ska inte min första tanke vara NEJ utan min hjärna ska smälta tanken, precis som man gurglar ett fint vin, känna efter och ta det.
Detta ska vända upp och ner på min värld och sluresultatet ska vara två bokstäver J-A...JA!
Ja till fikan, ja till kaffet, ja till en trevlig eftermiddag och slutligen någon dag, ja till mr right!
The Hangover
Idag fick jag en sån känsla, att om min blogg kunde tala så skulle den säga att jag inte givit den tillräckligt mycket med uppmärksamhet.
Jag har haft bloggen nu i två månader och skrivit två ynka inlägg. Är det sorgligt eller bara lathet?
Vet faktiskt inte vad jag ska kalla det, kanske en blandning av båda?
Sommarlovet har gått på full spinn och jag känner hur tiden flyter ur mina händer. Det känns som det bara var några få veckor sedan jag drömde om Roskilde och Hultsfred, grillad mat och andra resor. Hälften är redan gjort. Festivalerna är avklarade och minnena fastärrade i baksidan av mitt huvud. Grilloset sitter fortfarande kvar i kläderna från kvällens grillning och träningsvärk i benen påminner mig om en lång cykeltur till åhus!
Hälften är gjort men det känns inte som jag har tömt hälften av förrådet om ni förstår vad jag menar?
När sommarlovet börjar går jag alltid in med stora förhoppningar. Förhoppningar om galna fester, karatefyllor, mysiga varma sommarkvällar och mest av allt kärlek...
Ikväll var jag ute i Lund med tjejerna och tog en öl på viggos. Eller tja, dom gjorde, jag är alldeles för fattig för att ens kolla på kaffemenyn dessa dagar. Trots en kväll fullspeckad med leeenden och människor man är älskad utav, kunde jag inte förmå mig att känna mig nått otroligt ensam. En liten klump i magen som inte riktigt försvann. När man lämnar alla i slutet av kvällen så kan jag inte annat än känna en viss saknad av någon att komma hem och mysa med.
Jag saknar känslan av att vara saknad av någon. Jag har verkligen en massa vänner som skulle ställa upp för mig i vått och torrt och jag lovade mig själv att aldrig vara tjejen som skulle säga detta men, jag saknar att älska och vara älskad tillbaka.
Nu pratar jag såklart om mer än vänskapskärlek.
Jag har varit med om så mycket de senaste åren. Ingen pojkvän, men massor av skitstövlar. Efter att ha blivit stucken i ryggen, utelämnad, krossad till max och lurad har man satt på sig en sköld. Jag har ju aldrig behövt någon mer än mig själv...
Ikväll behöver jag något mer. Något mer än tomma ord och löften. Jag behöver handling. Varför ska det vara så svårt att hitta någon som behandlar en som man förtjänar att bli behandlad? För sist jag kollade upp fakta var jag en ok tjej med huvudet på skaft och en sjuhelvetes personlighet. En tjej som alltid ställde upp och gav mer än hon tog. En tjej som älskar utan gränser.
Återigen har jag hamnat med killen som inte ser. Tar för givet. Tar...
En kille som inte vill starta något, men som säger att han älskar mig. En kille som är min bästa vän men inte gör någonting för min skull. En kille som jag gör för mycket för.
Det roliga är att det är mitt fel. Det är jag som väljer dom. Killen jag träffar nu är en av mina bästa vänner. Friends with benefits. Jag gav mig in i det hela med tanken att det skulle funka. Det skulle vara ett behov som täcktes. Fylldes av tillfällighet.
Jag kan inte kalla mig kär. Mina ögon är fortfarande öppna för andra. Men jag vet inte innerst inne om dom är det för att hans är eller för att jag helt enkelt är uttråkad?
Det hela känns som en bra fylla till början. I början flyter allt på och du har aldrig haft roligare. Du experimenterar och öppnar dig på nya sätt. Du lovar dig själv att inte fortsätta och du visst inte känner av det så mycket. Kvällen fortsätter och du blir överväldigad av hur mycket du upptäcker om dig själv. Dåliga saker men också bra. De bra tar oftast överhand och det goda fortsätter ett tag till. Man tar till sig flaskan och drar ett par klunkar till för det är så oemotståndligt. Var ju trots allt längesedan jag mådde så här bra.
Handlingarnas baksidor liknar mer en tung baksmälla. En irritation växer inom mig när jag tänker på gårdagen. Saker jag inte skulle sagt och hur nojjig jag faktiskt börjat att bli. Varför sade han som han gjorde, menade han vad han sa?
Jag ligger naken i sängen bredvid honom när han berättar hur hans drömtjej ser ut och hur mycket han vill att hon ska vara. En kopia av motsatsen till ingen annan ön mig själv. Jag går hem med dånande huvudvärk och gråten i halsen och tanken av hur löjlig jag är får mig illamående och frågan " vad gör han nu på sin resa "ger mig ångest.
Är det inte dags att jag slutar vara masochistmot mig själv och bryter detta destruktiva mönster?
Jag behöver träffa någon som vet att jag existerar och som vågar vara med mig. Det förtjänar jag liksom tusentals andra som sitter uppe denna natt och undrar vad i helvete dom håller på med. Vi förtjänar bättre.
När jag vaknar imorgon är det min dag och ingen annans. mitt andetag och min vilja. Imorgon ska jag resa mig!
