dramalivin

Vaknar du också någon dag och känner dig bortglömd?
Precis som du under allas vardagssysslor kommit i kläm och blivit undansopad och satt åsido tills folk ska orka med dig.
Ibland känner jag så, ganska ofta faktiskt.
Den senaste veckan har känts så otroligt tom och mitt huvud har varit sprängfärdigt av alla tankar som susat omkring och skrikit efter uppmärksamhet. Trots en känsla av utanförskap vet jag inte om mina tankar hade kunnat delas med någon för tillfället och min nyfunna ensamhet kan jag inte hjälpa att tycka är nyttig.
Det känns som det var evigheter jag hade tid till mig själv eller ens kunnat tänka igenom något ordentligt. Ensamma vardagskvällar och tv tid verkade nästan vara förlorat till ett bittert minne då man hade tid med sig själv.
Det är kanske som min mamma säger att man inte riktigt lär känna sig själv förrän man faktiskt lyssnar till sig själv och kommer på vad man egentligen vill här i livet. Kanske handlar det bara om vem man vill umgås med eller vad jag egentligen tycker om den jävla filmen?
Hur som helst kommer verkar man komma på nya saker man vill göra och känslor som man inte visste att man hade, rädslor och allt annat man verkligen älskar i livet.
Mina dagar som "utstött" i samhället a.k.a utråkad till döds har gått vandrandes i hemmets korridorer klösandes på väggar.
Innan Tompa åkte tyckte jag att vår tid ifrån varandra skulle vara något positivt och kanske även skulle få mig på bättre humör. Se att livet kanske var bättre utan varandra. Att jag plötsligt mirakulöst skulle känna en drivkraft att klara skolan och känna en upplyftande känsla som kunde vara slutspurten i min övertygelse om att må bättre utan honom. Mitt liv skulle få en annan innebörd och dagarna skulle vara fyllda av solsken.

Lite too good to be true känner jag då jag spenderat mina tolv dagar i en känsla av ensamhet och tomhet.
Visst är singellivet underbart när man känner sig redo att ta sig an nya utmaningar och man inte har något att förlora, det kan inte jag eller någon annan förneka.
Den senaste tiden har jag förlorat lite av den känslan, och det är inget jag tycker är negativt.
Jag har så otroligt bra vänner i min omgivning som jag utan tvekan känner mig älskad av. Men vissa ensamhetskänslor kan inte vännerna fylla ut och inte heller tillfredställa.
Trodde aldrig jag skulle bli den tjejen som saknade killen efter endast någon vecka eller heller kände ett behov av någon än sig själv , men faktum är att det hela känns lite omoget tänkt nu på efterhand. Ett fegt sätt att inte riktigt våga ge sig in i leken eller upptäcka nya sidor hos sig själv. Att vara rädd för att förlora någon.

De brukar mäta rikedom i pengar och ägodelar. Jag mäter min i tårar och skratt. Jag är rik och vaktar något vackert.
Jag har för första gången något att förlora.