dramalivin

Jag brukar vara en positiv person. Alltid glad, galen, lekfull och lättsam. Utåtsett iallafall.
Vissa dager vaknar man upp som efter en lång natt av festande och inser att livet inte är något annat en en smärtsam bakfylla. Vissa dagar är det tvärtom.
Idag känns allt grått. Alldeles tråkigt och meningslöst. Jag har deffinitivt utan tvekan kört fast. Och trots alla terapisamtal och goda vänner verkar dagarna kappa in på mig.
Jag undrar om det någonsin kommer bli bättre?
Det känns som en kapplöpning med mig själv, hela tiden tävlandes om mitt liv. En del som ger upp och en som aldrig kommer släppa taget. En envis del som hela tiden påminner mig om att allt blir snart så mycket bättre. Att det snart ska kännas. Livets färger ska färgas rosa och jag ska andas utan ett stenblock som jag bär omkring på mina axlar.
Dem säger ju att livet är vad man gör det till. Men vad gör man när man har testat den positiva biten?
När jag har festat, varit trevlig, social, lättsam, lekfull och absolut ödmjuk. När jag har sagt att det ordnar sig, när jag har gett allt jag kan till människor omkring mig, när jag har tröstat, drömt och visat kärlek?
Vad gör jag då?
Lägger jag mig på köksgolvet, pratar ut i ett endlöst tomrum? Berättar hur besviken jag är på gud, berättar hur besviken jag är på mig själv? Ligger jag där i timmar och väntar på att något bättre ska komma i min väg. Lungor fylls av mörker och allt svartnar till. Ljuset som lyste så dunkelt i bakgrunden dör sakta ut i en tjock dimma av ovisshet, i väntan på något drastiskt ska hända. Fotoalbum från förr påminner om en flicka som brukade ha glimten i ögat. Hon var otroligt stark, tog aldrig någons skit, hade alltid något att säga och älskade att älska lika mycket som att älska. Ibland tar jag fram dom fotona för att påminnas om hur jag en gång var, hur jag kan bli  igen.
Något har förändrats. Trots att jag fortfarande tror att det är möjligt,
Vinden vände, det kommer aldrig bli så igen.
Så vad gör jag?
Lägger mig på köksgolvet, viskar få tomma ord ut i ett mörker. Lägger en kall hand mot kinden för att försöka komma ihåg en smekning, en gest av kärlek. En gest jag inte längre förstår innebörden av. Tar ett varmt bad och önskar jag hade styrkan att stanna under det varma vattnet tillräckligt länge för att sova. Trött.

Nej, inte jag. Jag badar ansiktet i kallt vatten, tar ett djupt andetag. Övar ett leende i spegeln samtidige som mascaraborsten bäddar in ögonfransarna i ett svart täcke. Vackert.
Ruskar sakta huvudet och slänger en sista blick på tjejen som fastnat.
"Imorgon är en ny dag. Imorgon blir det bättre"

Så, nu har hösterminen börjat, fullspäckad av nya arbeten löften till sig själv och en påminnande ångest till mörker och en påtaglig ensamhet!
Trots att jag bara hunnit gå drygt en månad i skolan känner jag mig redan skoltrött! Mitt huvud är fortfarande kvar i sommar moode och jag vill ägna all min lediga tid åt vänner och ändlösa timmar i tankar och planering för helgen som alltid känns så långt bort!
Speciellt det här ämnet om ensamhet skrämmer mig mest, för visst är hösten den tid som man helst vill spendera med någon, vare sig det är en pojkvän, flört eller en nära vän.
Mörkret tryter och kylan får håren att resa sig på armarna.
Eftersom jag snabbt kände att jag inte lagt ner den tiden i skolan som jag behövde och varit engagerad i något speciellt tog jag mig ner till stadshallen i Lund på kulturtinget där jag tog del av en massor av diskussioner som var förvånantsvärt intressanta.
Mitt under någon form av föreläsning där jag faktiskt inte hörde allt för mkt då folk inte verkade veta vad en mikrofon innebar fastnade mina ögon på en kille som såg sjukt intressant ut.
Nej, att säga intressant är en underdrift. Den här killen...."otto" kallar vi honom, var det sexigaste jag lagt ögonen på sedan jag sett filmen fight club en kall måndagseftermiddag undrandes om jag någonsin skulle skåda något så vackert...
Längst fram i salen satt han. Rött hår(färgat), markerade käkben....gud!
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen ( vet fortfarande inte )
Efter en timme full av snack var det dags för fika och man kunde skriva in sig på olika utskott...Det enda jag visste var att han hade hand om klimatutskottet som faktiskt verkade väldigt smart och medvetet!
Under den långa timmen hade även hans grupp gått fram och pratat om sitt utskott.  Jag låter så jävla fjollig nu, men kände mig direkt nervös genom att bara titta på honom. Men kunde inte förmå mig att sluta. Några sekunder under sin tid där uppe möttes våra ögon. Även om det inte varade mer än två sekunder var jag tvungen att vända bort blicken så jag inte skulle bli helt utom mig av fnitter..
Väl ute i salen efter jag berättat för Sanna om the mystery man såg jag honom stå och prata med lite människor som hade frågor.  Eftersom jag vid detta tillfälle redan hade satt upp mig på klimatutskottet, och hade fått reda på att dom hade ett möte senare på eftermiddagen, tyckte jag att det var ett bra tillfälle att fråga om plats inför mötet.
Fnittrandes fram till honom I finally came to my sences och tog mig modet att fråga honom. Det hela bemöttes med ett par väldigt intensiva blickar, ett senare  leende från hans sida och en presentation.
Jag har alltid tyckt att det känns så ansträngande att flirta och kan fortfarande inte vid nitton års ålder för få mig att vara lagom "på" eller visa ett tydligt intresse för någon verbalt.
Men jag skrev upp mig som engagerad ungdom för miljön och avslutade med " Då ses vi i eftermiddag antar jag" ( på mötet alltså)
Och visst gjorde vi det. Snett emot honom hamnade jag bredvid Sanna.
En blåhårig gothare verkade också finna ett litet intresse för den här "otto" då hon flyttade bredvid honom efter ett litet mellanrum. Fortfarande kunde jag inte förstå hur jag kunde känna en sån attraktion till denna kille som jag totalt träffat i kanske fem minuter. Mina ögon sökte sig intensivt till honom under hela detta möte . Varje gång han fick ordet hamnade hans ögon mot mina och stannade där. En känsla som om man var ensamma i rummet tillsammans.
Mötet slutade efter sådär en timme och med vetande om ett nytt klimatmöte nästa vecka har jag redan börjat nojja över vad jag ska ha på mig!
Killen som förmodligen är vegan eller något liknande har fått mig att känna mig så otroligt ytlig och för att inte tala om ansvarig för mord på alla de stackars griseknoar och kossor det finns där ute betandes på hagar runt om i världen.
Igår satt jag i telefon med sanna och diskuterades hur jag skulle få tag i honom eller bara kunna få någon som helst extra tid att prata med honom. Japp den diskussionen slutade med att vi både satt och kollade upp alla möjliga "otto" på facebook och hitta.se
Idag har jag funderat på hur mitt hår borde se ut, om jag nästa vecka är vegan eller om jag faktiskt är helt sjuk i huvudet?
Att man överhuvudet kan bli så attraherad av någon man inte känner är ju helt galet...lr?
Hur som helst känner jag inte för att sluta. ( Men tänker inte gå så långt att man kan kalla mig stalker!)
För en gångs skull känns det som jag inte har något att förlora....förutom en möjlig fortsatt plats i utskottet om det nu blir en mkt pinsam tillställning...
För visst borde man tro på sig själv i sånna här situationer och för en gångs skull just go for it!
Wish me good luck as im entering a world of ovisshet och pirr i magen!
Puss och godnatt till alla de pirriga där ute!

Visst har vi alla glidit med på den vågen som kommer med jämna mellanrum i livet?
Vågen som också kan jämföras som en fräsch vind av nytt, spännande, kul och som får tiden att flyga förbi...
Där står man en kall januari månad och undrar när något nytt ska hända. Skolan och allt ansvar känns som ett slag mot huvudet, vatten som sakta men säkert dränker en och man ber till gud om luft, något som får mig att andas igen.

I början av mars är det fortfarande kallt men en ny känsla börjar ta form. Det är vinter men en dag när du vaknar står solen högt på himlen. Dagarna går och allt eftersom solen kommer börjar dagarna bli längre. Man är ute , orkar inte kolla tv längre, man är redo för att träffa nya människor.
I våras kändes det återigen tungt efter en lång vinter. Krafterna började ta slut och jag kände mig rastlös. Även om man hade sina vänner kunde det kännas tröttsamt att inte umgås med nytt folk emellanåt, en känsla av att allt följdes utav rutiner.
Men när våren kom kom folket. Det började med att jag träffade Jimmy igen. Ingen jag behövde lära känna men varje gång vi ses är det som vi har varit ifrån varann i åratal. Så klart ledde denna korta helg tillsammans till en del drama, löften som inte besvarades och känslor som väcktes igen på nytt. Även om detta följdes av en del oro i magen var det lite spänning. Plötsligt blev det en ny fest på gång, ytterliggare en med folk som jag inte träffat eller umgåtts med på länge. en vän hade skaffat pojkvän som också förde med sig nytt folk.
Nytt folk ledde till fler fester, och fler fester ledde till slut till Sebbe.
En vän jag inte längre kallade min vän. En vän jag varit utan i ett och ett halvt år. En fest hos honom ledde till en förnyad vänskap och i detta spåret har det fortsatt än till denna dag. Allt som man väljer att leva för när höstterminen kommer slängde jag åt sidan. Med det menas ansvar, planering och allt som hade med rutiner att göra.
Istället sa man hej till spontanitet, nytt, allt som gjorde en glad och egoism.
Varje dag hände något nytt och allt kändes bra. Det behövdes inte mycket för att bli tillfredställd. Det räckte med en kväll hos polarna och vattenpipan som höll oss sysselsatta.

Idag är det måndag den 3 augusti. Över sex veckor har redan passerat på mitt sista sommarlov. Folket jag lärde känna på nytt i våras har redan förbrukats. Ett bäst före datum har passerat och återigen känns det tomt. Krafterna har slösats upp på en livsstil som kräver att man är på topp hela tiden. Ett humör som alltis ska peka uppåt och energi som aldrig ska ta slut. Nu, är den slut.
Är det så att man kanske väljer att lägga sin energi på fel saker?
Kanske bordejag ägna mer tid åt att tvätta där hemma så man kommer överens med sina föräldrar? Kanske borde jag ägna mer tid åt mig själv,så jag för en gångs vet vad jag vill och inte vill göra?

Jag blir rastlös snabbare än de flesta människor, och känner mig sällan mätt på nya upplevelser. En regnig måndag undrar jag om jag någonsin kommer sluta fly från verkligeheten?
Sluta fly från en vardag som har börjat kännas tråkig eller förutsägbar. Men ibland skräms jag av hur snabbt allt tar slut. En varm sommardag, ett leende, en romans och även en vänskap.
Vi träffas och ser på varann, tar det vi behöver och går sedan vidare med våra liv. Jag undrar ibland när jag också ska bli den som går vidare.

Ensamheten skrämmer mig, ger mig rysningar längs ryggraden när jag inser hur många som rört vid själen och lämnat den lika snabbt igen. Tiden flyter ut genom mina händer som sanden i tidglaset och jag verkar emellanåt vara den enda som förgäves står och försöker stoppa den.
Jag har förnekat det länge, men idag hör jag trummvirvlen. Idag känner jag hur jag rycks med motvilligt. Bort från tiden då man surfade med vågen och stod med fötterna fast i betong. Fast beslutad att stå kvar i resten av livet.
Jag kan inte beskriva hur svårt det är att ta förväl till detta leende, den sommardagen och killen som jag förälskade mig i under stjärnorna en sommar när jag endast var fjorton vårar.

När jag tar steget bort från denna datorn och kliver ut genom dörren, ska det vara det första steget jag tar på många år. Sorger från det förflutna känns inte längre och min hud ska ha glömt beröringen från en kall hand. Jag ska idag vara den första som lämnar fotavtrycket i nyfallen snö. Ut i ett myller där jag kommer leta efter en punkt att stå still på.
Det är dags att ta mig själv i kragen och svälja bort den bittra smaken i munnen.
 Idag kommer jag. Idag lämnar jag det bakom mig.
Idag ska jag lära mig vad kärlek betyder och älska för första gången och för första gången bli älskad tillbaka.
Jag smiter inte utan väntar in orden jag inte velat lyssna på.

Idag börjar livet, idag går jag vidare.
Hejdå, Richard, jag kommer alltid minnas dig som min bästa vän.
Hejdå Sara, ditt skratt kommer alltid få mig att le och de stunder vi hade tillsammans.
Hejdå victor, Du kommer alltid förbli svinet som krossade mig i tusen bitar, fick min värld att rasa samman, Fick mig att inse att människor inte är något att lita på, se igenom lögner, gjorde min hud tjockare och lärde mig hitta delar av mig själv jag inte visste att jag hade. Utan dig skulle jag inte vara den människa jag är idag. Starkare än stål och tuffare än något du skådat.

Jag förlåter er mormor och morfar för att ni inte alltid älskat mamma som ni borde  ha gjort, för att ni glömmer mitt namn emellanåt och för att ni inte kom till min födelsedag.
Jag förlåter dig morbror för att du har glömt bort mig, för att jag inte längre är en lika stor del av ditt liv och för att du ibland skyller det på mig. Jag vet om att du har mycket att göra på jobbet och att det kan vara svårt att balansera allt. Men jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig lika mycket som förr och även om jag inte är din favorit längre kommer du alltid att vara min.
Jag förlåter dig Ruy för att du har tagit så mycket plats i vår familj, för att du mår så dåligt att du måste dra med andra människor i ditt fall. Jag önskar dig verkligen allt gott i livet.
Jag förlåter mig själv för att jag inte alltid har brytt mig eller tagit hand om min hälsa. Jag förlåter mig själv för att jag under lång tid har behandlat dig likadant som någon jag hatar, förlåter mig själv för alla de dumma saker jag sagt och för att jag under lång tid tvingat in oss i en bur av självömkan, tårar och förtvivlan. Jag förlåter mig själv för att jag gett upp hoppet och ibland tappat förståndet helt. Förlåter mig själv för den smärta jag har orsakat mig själv och för alla gånger jag har tagit åt mig skulden för något hemskt som har hänt.

Sist av allt vill jag be om ursäkt till min bästa vän. Förlåt för att inte jag har funnits där när du behövt mig som mest. När du var lika ledsen som jag och när din pappa  blev så sjuk att du inte visste vart du själv skulle ta vägen. Ibland blir man så uppslukad av sina egna tankar och problem att man inte kan se klart genom dimman.
För längesedan Började vi ta de stora stegen in i livet tillsammans och det är så det ska sluta.
Din hand kommer alltid finnas i min.  Jag älskar dig Alexandra