dramalivin

Let my lightness fade and punish me again with darkness.
Leave me on the ground, cold and wet ready to be taken away for some time.

Let me fade away and perrish in the soil ground.

My pain runs through my vaines like opium. Let me suffer.

Hear my last call in the night for its a forever goodbye.

I'll be waiting for the wind to come and pick up the peaces of me.
Hold my heart in your hand.
Give me rebirth...

Precis som det finns ost på pizzan finns det saker här i livet som vi inte kan kontrollera, och hur mycket man än kämpar emot får man finna sig i ledet.

Tiden är en av dessa. En som jag ständigt kämpar mot. Den som ständigt påminner mig om förändring och ett slut.
Kvällar liggandes i fuktigt gräs. Händerna på varsin sida av kroppen, skrattandes, tårar av lycka som ger mig kramp i magen.
De kvällar jag druckit för mycket alkohol, de dagar vi cyklar nedför grusvägar och igenom träd dungar.
En varm kväll under stjärnorna och en tyst viskning i örat som får mig att sakta le.
De dagar jag glömmer tid och rum för att sakta gå igenom vete fälten som lyser av guld och nätterna månen speglade sitt ljus i havet.
De kvällar våra ögon glittrar och våra kroppar rör sig till tyst musik.
Dessa kvällar påminner mig om sommaren. Varmt, tryggt och ett löfte om förevigt.
Mitt inre var vaket. Mitt hjärta var sanningen och sanningen var du. Min hand håller hårt fast i ett minne, i en varm sommarkväll.

En kall vind svepte omkring mig imorse, tog din plats och omfamnade en naken kropp. Kallt.
Löv dansade sin höstdans utanför mitt fönster och allt som var känns nu långt borta som i en ljuv dröm.
De gav från sig musik som fyllde mitt hjärta med en tomhet. Ett eko.
Kommer du ihåg första gången vi kysstes?
Jag kommer ihåg långa nätter, händer och mjuka smekningar i mörker. Kastandes mellan gator, springandes fram och tillbaka. Frågor som fortfarande tar mig till samma plats. En väntan på något mer.
Du fyllde ut ett eko, du var mitt svar på en evig fråga och något varmt när allt kändes hopplöst och kallt.
Dina händer visade mig något nytt och varje andetag jag tog var fullt av något underbart.

Tiden förändrar saker. Jag har sett och lärt mig. I ditt leende döljer sig nya frågor. Frågor som jag trodde jag kunde svara på.
Min kropp, min lycka, min nyfikenhet, min tid, mitt hjärta. Jag kan bara ge så mycket.

En vind sveper om min nakna kropp. Kallt. Jag flyttar sakta bort din hand från mitt bröst.
Varmt  vatten rinner längs ryggen men smaken av dig vill inte försvinna. Ett öppet sår gömmer sig under kläderna. Jag blöder.
Min stolthet. Den får du aldrig.

Jag brukar vara en positiv person. Alltid glad, galen, lekfull och lättsam. Utåtsett iallafall.
Vissa dager vaknar man upp som efter en lång natt av festande och inser att livet inte är något annat en en smärtsam bakfylla. Vissa dagar är det tvärtom.
Idag känns allt grått. Alldeles tråkigt och meningslöst. Jag har deffinitivt utan tvekan kört fast. Och trots alla terapisamtal och goda vänner verkar dagarna kappa in på mig.
Jag undrar om det någonsin kommer bli bättre?
Det känns som en kapplöpning med mig själv, hela tiden tävlandes om mitt liv. En del som ger upp och en som aldrig kommer släppa taget. En envis del som hela tiden påminner mig om att allt blir snart så mycket bättre. Att det snart ska kännas. Livets färger ska färgas rosa och jag ska andas utan ett stenblock som jag bär omkring på mina axlar.
Dem säger ju att livet är vad man gör det till. Men vad gör man när man har testat den positiva biten?
När jag har festat, varit trevlig, social, lättsam, lekfull och absolut ödmjuk. När jag har sagt att det ordnar sig, när jag har gett allt jag kan till människor omkring mig, när jag har tröstat, drömt och visat kärlek?
Vad gör jag då?
Lägger jag mig på köksgolvet, pratar ut i ett endlöst tomrum? Berättar hur besviken jag är på gud, berättar hur besviken jag är på mig själv? Ligger jag där i timmar och väntar på att något bättre ska komma i min väg. Lungor fylls av mörker och allt svartnar till. Ljuset som lyste så dunkelt i bakgrunden dör sakta ut i en tjock dimma av ovisshet, i väntan på något drastiskt ska hända. Fotoalbum från förr påminner om en flicka som brukade ha glimten i ögat. Hon var otroligt stark, tog aldrig någons skit, hade alltid något att säga och älskade att älska lika mycket som att älska. Ibland tar jag fram dom fotona för att påminnas om hur jag en gång var, hur jag kan bli  igen.
Något har förändrats. Trots att jag fortfarande tror att det är möjligt,
Vinden vände, det kommer aldrig bli så igen.
Så vad gör jag?
Lägger mig på köksgolvet, viskar få tomma ord ut i ett mörker. Lägger en kall hand mot kinden för att försöka komma ihåg en smekning, en gest av kärlek. En gest jag inte längre förstår innebörden av. Tar ett varmt bad och önskar jag hade styrkan att stanna under det varma vattnet tillräckligt länge för att sova. Trött.

Nej, inte jag. Jag badar ansiktet i kallt vatten, tar ett djupt andetag. Övar ett leende i spegeln samtidige som mascaraborsten bäddar in ögonfransarna i ett svart täcke. Vackert.
Ruskar sakta huvudet och slänger en sista blick på tjejen som fastnat.
"Imorgon är en ny dag. Imorgon blir det bättre"

Så, nu har hösterminen börjat, fullspäckad av nya arbeten löften till sig själv och en påminnande ångest till mörker och en påtaglig ensamhet!
Trots att jag bara hunnit gå drygt en månad i skolan känner jag mig redan skoltrött! Mitt huvud är fortfarande kvar i sommar moode och jag vill ägna all min lediga tid åt vänner och ändlösa timmar i tankar och planering för helgen som alltid känns så långt bort!
Speciellt det här ämnet om ensamhet skrämmer mig mest, för visst är hösten den tid som man helst vill spendera med någon, vare sig det är en pojkvän, flört eller en nära vän.
Mörkret tryter och kylan får håren att resa sig på armarna.
Eftersom jag snabbt kände att jag inte lagt ner den tiden i skolan som jag behövde och varit engagerad i något speciellt tog jag mig ner till stadshallen i Lund på kulturtinget där jag tog del av en massor av diskussioner som var förvånantsvärt intressanta.
Mitt under någon form av föreläsning där jag faktiskt inte hörde allt för mkt då folk inte verkade veta vad en mikrofon innebar fastnade mina ögon på en kille som såg sjukt intressant ut.
Nej, att säga intressant är en underdrift. Den här killen...."otto" kallar vi honom, var det sexigaste jag lagt ögonen på sedan jag sett filmen fight club en kall måndagseftermiddag undrandes om jag någonsin skulle skåda något så vackert...
Längst fram i salen satt han. Rött hår(färgat), markerade käkben....gud!
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen ( vet fortfarande inte )
Efter en timme full av snack var det dags för fika och man kunde skriva in sig på olika utskott...Det enda jag visste var att han hade hand om klimatutskottet som faktiskt verkade väldigt smart och medvetet!
Under den långa timmen hade även hans grupp gått fram och pratat om sitt utskott.  Jag låter så jävla fjollig nu, men kände mig direkt nervös genom att bara titta på honom. Men kunde inte förmå mig att sluta. Några sekunder under sin tid där uppe möttes våra ögon. Även om det inte varade mer än två sekunder var jag tvungen att vända bort blicken så jag inte skulle bli helt utom mig av fnitter..
Väl ute i salen efter jag berättat för Sanna om the mystery man såg jag honom stå och prata med lite människor som hade frågor.  Eftersom jag vid detta tillfälle redan hade satt upp mig på klimatutskottet, och hade fått reda på att dom hade ett möte senare på eftermiddagen, tyckte jag att det var ett bra tillfälle att fråga om plats inför mötet.
Fnittrandes fram till honom I finally came to my sences och tog mig modet att fråga honom. Det hela bemöttes med ett par väldigt intensiva blickar, ett senare  leende från hans sida och en presentation.
Jag har alltid tyckt att det känns så ansträngande att flirta och kan fortfarande inte vid nitton års ålder för få mig att vara lagom "på" eller visa ett tydligt intresse för någon verbalt.
Men jag skrev upp mig som engagerad ungdom för miljön och avslutade med " Då ses vi i eftermiddag antar jag" ( på mötet alltså)
Och visst gjorde vi det. Snett emot honom hamnade jag bredvid Sanna.
En blåhårig gothare verkade också finna ett litet intresse för den här "otto" då hon flyttade bredvid honom efter ett litet mellanrum. Fortfarande kunde jag inte förstå hur jag kunde känna en sån attraktion till denna kille som jag totalt träffat i kanske fem minuter. Mina ögon sökte sig intensivt till honom under hela detta möte . Varje gång han fick ordet hamnade hans ögon mot mina och stannade där. En känsla som om man var ensamma i rummet tillsammans.
Mötet slutade efter sådär en timme och med vetande om ett nytt klimatmöte nästa vecka har jag redan börjat nojja över vad jag ska ha på mig!
Killen som förmodligen är vegan eller något liknande har fått mig att känna mig så otroligt ytlig och för att inte tala om ansvarig för mord på alla de stackars griseknoar och kossor det finns där ute betandes på hagar runt om i världen.
Igår satt jag i telefon med sanna och diskuterades hur jag skulle få tag i honom eller bara kunna få någon som helst extra tid att prata med honom. Japp den diskussionen slutade med att vi både satt och kollade upp alla möjliga "otto" på facebook och hitta.se
Idag har jag funderat på hur mitt hår borde se ut, om jag nästa vecka är vegan eller om jag faktiskt är helt sjuk i huvudet?
Att man överhuvudet kan bli så attraherad av någon man inte känner är ju helt galet...lr?
Hur som helst känner jag inte för att sluta. ( Men tänker inte gå så långt att man kan kalla mig stalker!)
För en gångs skull känns det som jag inte har något att förlora....förutom en möjlig fortsatt plats i utskottet om det nu blir en mkt pinsam tillställning...
För visst borde man tro på sig själv i sånna här situationer och för en gångs skull just go for it!
Wish me good luck as im entering a world of ovisshet och pirr i magen!
Puss och godnatt till alla de pirriga där ute!

Visst har vi alla glidit med på den vågen som kommer med jämna mellanrum i livet?
Vågen som också kan jämföras som en fräsch vind av nytt, spännande, kul och som får tiden att flyga förbi...
Där står man en kall januari månad och undrar när något nytt ska hända. Skolan och allt ansvar känns som ett slag mot huvudet, vatten som sakta men säkert dränker en och man ber till gud om luft, något som får mig att andas igen.

I början av mars är det fortfarande kallt men en ny känsla börjar ta form. Det är vinter men en dag när du vaknar står solen högt på himlen. Dagarna går och allt eftersom solen kommer börjar dagarna bli längre. Man är ute , orkar inte kolla tv längre, man är redo för att träffa nya människor.
I våras kändes det återigen tungt efter en lång vinter. Krafterna började ta slut och jag kände mig rastlös. Även om man hade sina vänner kunde det kännas tröttsamt att inte umgås med nytt folk emellanåt, en känsla av att allt följdes utav rutiner.
Men när våren kom kom folket. Det började med att jag träffade Jimmy igen. Ingen jag behövde lära känna men varje gång vi ses är det som vi har varit ifrån varann i åratal. Så klart ledde denna korta helg tillsammans till en del drama, löften som inte besvarades och känslor som väcktes igen på nytt. Även om detta följdes av en del oro i magen var det lite spänning. Plötsligt blev det en ny fest på gång, ytterliggare en med folk som jag inte träffat eller umgåtts med på länge. en vän hade skaffat pojkvän som också förde med sig nytt folk.
Nytt folk ledde till fler fester, och fler fester ledde till slut till Sebbe.
En vän jag inte längre kallade min vän. En vän jag varit utan i ett och ett halvt år. En fest hos honom ledde till en förnyad vänskap och i detta spåret har det fortsatt än till denna dag. Allt som man väljer att leva för när höstterminen kommer slängde jag åt sidan. Med det menas ansvar, planering och allt som hade med rutiner att göra.
Istället sa man hej till spontanitet, nytt, allt som gjorde en glad och egoism.
Varje dag hände något nytt och allt kändes bra. Det behövdes inte mycket för att bli tillfredställd. Det räckte med en kväll hos polarna och vattenpipan som höll oss sysselsatta.

Idag är det måndag den 3 augusti. Över sex veckor har redan passerat på mitt sista sommarlov. Folket jag lärde känna på nytt i våras har redan förbrukats. Ett bäst före datum har passerat och återigen känns det tomt. Krafterna har slösats upp på en livsstil som kräver att man är på topp hela tiden. Ett humör som alltis ska peka uppåt och energi som aldrig ska ta slut. Nu, är den slut.
Är det så att man kanske väljer att lägga sin energi på fel saker?
Kanske bordejag ägna mer tid åt att tvätta där hemma så man kommer överens med sina föräldrar? Kanske borde jag ägna mer tid åt mig själv,så jag för en gångs vet vad jag vill och inte vill göra?

Jag blir rastlös snabbare än de flesta människor, och känner mig sällan mätt på nya upplevelser. En regnig måndag undrar jag om jag någonsin kommer sluta fly från verkligeheten?
Sluta fly från en vardag som har börjat kännas tråkig eller förutsägbar. Men ibland skräms jag av hur snabbt allt tar slut. En varm sommardag, ett leende, en romans och även en vänskap.
Vi träffas och ser på varann, tar det vi behöver och går sedan vidare med våra liv. Jag undrar ibland när jag också ska bli den som går vidare.

Ensamheten skrämmer mig, ger mig rysningar längs ryggraden när jag inser hur många som rört vid själen och lämnat den lika snabbt igen. Tiden flyter ut genom mina händer som sanden i tidglaset och jag verkar emellanåt vara den enda som förgäves står och försöker stoppa den.
Jag har förnekat det länge, men idag hör jag trummvirvlen. Idag känner jag hur jag rycks med motvilligt. Bort från tiden då man surfade med vågen och stod med fötterna fast i betong. Fast beslutad att stå kvar i resten av livet.
Jag kan inte beskriva hur svårt det är att ta förväl till detta leende, den sommardagen och killen som jag förälskade mig i under stjärnorna en sommar när jag endast var fjorton vårar.

När jag tar steget bort från denna datorn och kliver ut genom dörren, ska det vara det första steget jag tar på många år. Sorger från det förflutna känns inte längre och min hud ska ha glömt beröringen från en kall hand. Jag ska idag vara den första som lämnar fotavtrycket i nyfallen snö. Ut i ett myller där jag kommer leta efter en punkt att stå still på.
Det är dags att ta mig själv i kragen och svälja bort den bittra smaken i munnen.
 Idag kommer jag. Idag lämnar jag det bakom mig.
Idag ska jag lära mig vad kärlek betyder och älska för första gången och för första gången bli älskad tillbaka.
Jag smiter inte utan väntar in orden jag inte velat lyssna på.

Idag börjar livet, idag går jag vidare.
Hejdå, Richard, jag kommer alltid minnas dig som min bästa vän.
Hejdå Sara, ditt skratt kommer alltid få mig att le och de stunder vi hade tillsammans.
Hejdå victor, Du kommer alltid förbli svinet som krossade mig i tusen bitar, fick min värld att rasa samman, Fick mig att inse att människor inte är något att lita på, se igenom lögner, gjorde min hud tjockare och lärde mig hitta delar av mig själv jag inte visste att jag hade. Utan dig skulle jag inte vara den människa jag är idag. Starkare än stål och tuffare än något du skådat.

Jag förlåter er mormor och morfar för att ni inte alltid älskat mamma som ni borde  ha gjort, för att ni glömmer mitt namn emellanåt och för att ni inte kom till min födelsedag.
Jag förlåter dig morbror för att du har glömt bort mig, för att jag inte längre är en lika stor del av ditt liv och för att du ibland skyller det på mig. Jag vet om att du har mycket att göra på jobbet och att det kan vara svårt att balansera allt. Men jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig lika mycket som förr och även om jag inte är din favorit längre kommer du alltid att vara min.
Jag förlåter dig Ruy för att du har tagit så mycket plats i vår familj, för att du mår så dåligt att du måste dra med andra människor i ditt fall. Jag önskar dig verkligen allt gott i livet.
Jag förlåter mig själv för att jag inte alltid har brytt mig eller tagit hand om min hälsa. Jag förlåter mig själv för att jag under lång tid har behandlat dig likadant som någon jag hatar, förlåter mig själv för alla de dumma saker jag sagt och för att jag under lång tid tvingat in oss i en bur av självömkan, tårar och förtvivlan. Jag förlåter mig själv för att jag gett upp hoppet och ibland tappat förståndet helt. Förlåter mig själv för den smärta jag har orsakat mig själv och för alla gånger jag har tagit åt mig skulden för något hemskt som har hänt.

Sist av allt vill jag be om ursäkt till min bästa vän. Förlåt för att inte jag har funnits där när du behövt mig som mest. När du var lika ledsen som jag och när din pappa  blev så sjuk att du inte visste vart du själv skulle ta vägen. Ibland blir man så uppslukad av sina egna tankar och problem att man inte kan se klart genom dimman.
För längesedan Började vi ta de stora stegen in i livet tillsammans och det är så det ska sluta.
Din hand kommer alltid finnas i min.  Jag älskar dig Alexandra

Har ni singeltjejer kanske som jag kommit på er själva med att flera gånger sitta hemma och drömma om den killen ni inte riktigt har men som verkar så otroligt spännande?
Eller helt enkelt undrat när det var ens egen tur att träffa någon snart?

OK, nej jag är inte så gammal, och inte heller helt trött på singellivet. Men visst drömmer jag, hoppas och förbannar jag ibland ödet, för det verkar alltid stå tomt.
Jag har dock tack vara dagens dilemma insett att man ibland får mötas på mitten och själv hjälpa till en bit på vägen.

I helgen var jag på mejeriet en kort stund och mötte upp en av mina närmsta killpolare som jag inte träffat på ett tag. Medans han stod och pratade med en vän han träffat stod jag lite smått tafatt och tog en klunk av min corona när en kille gick upp till mig mig och betonade att jag såg en aning bitter ut . Jag skrattade såklart till, för vem vill stå ute och se ut som ett åskmoln?
 Killen som vi idag väljer att döpa till "b2" fortsatte sitt samtal med mig medans jag halvt ointresserad tittade åt alex håll och undrade när han skulle ta sig tillbaka till min sida.
Vi pratade om jobb...sång....dans...mejeriet, tills alex äntligen dök upp vid min sida för att rädda mig( trodde jag )
Shit så fel jag hade...Endast en minut efter min käre vän anlänt till min sida frågar han b2 om han vill ha mitt nr. B2 låter entusiastisk och säger JA! 
Ok tänker jag, lite halvt road eftersom jag antar att han ska ge honom ett nr från en av alla hans tjejer på mobilen. Sker detta?
NEJ!
Här trodde jag att vänner fattade vinken, men det kanske bara funkar med tjejer i närheten?
Så killen får mitt nr och vi skiljs åt efter jag trevligt tackar nej till att dansa med den här killen. Jag och alex skrattar lite och jag ber till gud om att den här killen ska vara för full för att komma ihåg mig till nästa dag...

Nästa dag vaknar jag upp av att mobilen skapar jordbävning på mitt skrivbord. PLING PLING PLING PLING.
Étt sms av sebbe, ett av emelie, alexandra, emmi....Mejeriet Marcus!!
" Hej, kom du hem välbehållen igår?, kram b2"
Japp, inte hade han glömt mig inte. nej jag var fullt levande i hans tankar.
Detta är ingen otrevlig kille, ser helt ok ut. Men visst är jag inte ensam när man kommer till den punkten då man står inför ett dilemma, ska jag träffa killen eller inte?
Killen frågar ut en, vad säger man? För jag har faktiskt ingen aning. Om man har sms:at  lite med honom, är det verkligen lämpligt att säga nej direkt? eller borde man träffa o döma sen?

Saken är ju den att vi alla oftast vet direkt om det går eller inte. Ja, visst låter jag hemsk nu, hur kan man döma någon så snabbt? Men om man snackar lite med killen och inte känner någon kemi överhuvudtaget vf skulle det kännas annorlunda andra gången?

Hur många gånger har jag inte legat i min säng och tänkt, vf blir jag inte utbjuden av någon? Gud vad jag vill träffa en äldre kille.
Jag kan inte ens räkna gångerna. Och nu kom chansen..med helt fel kille!

Visst besvarar universum ens önskningar, men kanske borde man vara mer precis om vad man egentligen önskar sig?

Japp, så nu fick jag vad jag önskade mig...mer eller mindre och resten är ju upp till mig. suck, ibland undrar jag bara när jag blir utbjuden av någon som jag faktiskt är intresserad av!
Jag har en ständig förmåga att fega ut i sista minuten. Min skräck är nog dejting. Eller allt som blir intimt och seriöst.
Ena stunden kan jag sitta och beundra honom från avstånd och så fort han  nappar blir jag vettskrämd, sätter svansen mellan benen och springer min väg. The runaway girl... Bra, nu kommer jag aldrig träffa någon.

Nej det är precis som emelie sa, utamana dig själv! Det är dags!
Ut och dejta, långa , snygga, fula , korta och allt emellan.

Det är en farlig tanke att vilja ha allt som inte man kan få, eller som helt enkelt inte är tillåtet. Ett mönster som jag inte kan fortsätta i. En jakt som måste ta slut.

Jag sätter ut mig själv på marknaden, ut i dejtingmullret och när någon kille frågar ut mig, bjuder mig på en kopp kaffe eller frågar mig om mitt nr, ska inte min första tanke vara NEJ utan min hjärna ska smälta tanken, precis som man gurglar ett fint vin, känna efter och ta det.

Detta ska vända upp och ner på min värld och sluresultatet ska vara två bokstäver J-A...JA!
Ja till fikan, ja till kaffet, ja till en trevlig eftermiddag och slutligen någon dag, ja till mr right!

Hej alla sömniga felicia här!
Så sommarlovet är äntligen här. Gick inte det hela superfort?
Igår var det vintrig marsmånad, jag satt i sebbes soffa men en hoodie och en spelconsoll i handen och längtade.
Idag är det plötsligt söndagen efter midsommar, jeansshorts, en envis baksmälla som inte tycks släppa taget om mitt huvud och 10 timmar kvar till möte med tjejerna med solande och kokosolja som vi alla förnekar skulle ge oss cancer.

Sommarlovet är här, så vad ska man göra? Allt och inget.
Jag har så mycket tankar och känslor som yrar runt i skallen och skriker efter uppmärksamhet.  Min hjärna har blivit kärlekskrank och mitt hjärta splittrat. Inget hänger ihop längre. saker som jag förut trodde på har tagit en vändning och jag kastar mig utför stup i väntan på det oväntade.

Jag är redo för förändring och äventyr men vet om att jag redan har allt för mkt att reda ut för att påbörja nya saker. En kille verkar ha fastnat i min hjärna och vill inte ta sig därifrån. Hela sitiationen är så komplicerad och jag skulle inte vilja säga eller kalla det kärlek överhuvudtaget, men deffinitiv attraktion. Låt oss kalla den här herrn b1...

Förutom b1 finns det en annan kille i mitt liv, en kille jag känner väldigt bra, en av mina bästa vänner. Det har verkligen gått till en punkt då vi inte har några hämningar, eftersom vänskap idag tydligen också leder till kyssar, som leder till sex..
Inte? ok men i mitt fall har det gjort det...
Borde jag fortsätta på detta viset? Nu är det lugnt, vi är ju absolut inte mer än vänner, men samtidigt undrar jag hur länge man kan hålla på såhär?
Vad händer den dagen då vi träffar någon, skulle det ens gå utan en viss avundsjuka eller saknad?

Innerst inne hoppas jag på att alla mina frågor och problem bara ska sovas bort, typ som när jag vaknar nu på morgonen känner jag en lättnad i hjärtat. Varför i helvete ska jag tänka så mkt på allt? Kan inte saker bara vara?

Jag tänker prova min önsketeori och lägga mig till sängs, somna till tanken av att fuckbuddies visst funkar i längden och att killen med flickvän inte alls utnyttjade mig en tisdagskväll under stjärnorna och att det bli perfekt väder imorgon.
Min nya religion....skev bild av verkligheten....förnekelse....Kalla det vad du vill
Jag väljer att kalla det positivt tänkande
Godnatt till alla frågetecken<3 pussah

Nu sitter jag här äntligen och förbereder mig för att skriva mitt första inlägg.
Sötnosen som jag delar min blogg med ( med annat namn Emmi ) har tjatat på mig i evigheter eftersom det har tagit sin lilla tid innan jag satt mig framför datorn och låtit fingrarna gå loss på tagentbordet.

Det känns faktiskt lite konstigt får jag lov att erkänna att blotta sina tankar på internet där vem som helst kan läsa det, men jag har ju faktiskt get mig fan på att jag ska ge mig in i detta helhjärtat, no bullshit. Så nu rycker jag av mig alla om och men och öppnar pandoras ask!

Så klart ska jag ju presentera mig själv men tyvärr får ni inte hela mitt livs historia, ni får helt enkelt nöja er med mitt namn. Hej Felicia här aka Rai rai! Resten känner jag på mig kommer att visas under de timmar jag kommer att sitta och skvallra, skratta och dela med av mina hemligheter vid datorn.

Idag är det torsdag på studentveckan vilket betyder att tre nätter är gångna. Tja, om man då inte räknar med förra veckans studenter också. I övrigt har jag längtat efter studentveckan som då jag o mina ( halvt alkoliserade ) vänner sagt skulle bli SKITBALL!  Ja....det har varit ös från första början, och jag kan inte hjälpa att låta som min farmor just nu, men när fan tar helvetet slut ? haha

De senaste veckorna har varit så hektiska att jag varken vet ut eller in. Praktik på Kungliga Teatern i Köpenhamn, restarbeten i skolan, festande, och så kommer studentveckan som har varit så efterlängtad när jag inte bara har slut på krafter men också är fattigare än de tandlösa kärringarna på centralstationen!

Tre nätter gångna...två kvar och då är ikväll inräknat. Två nätter fyllda med god mat, fulla vuxna människor, och backar med cider utan botten. Nej jag ändrar mig! Det finns ju faktiskt inget att klaga över förrutom min lever som nog ropar efter hjälp eller funderar på att anmäla mig för misshandel.
 
I två nätter till tänker jag festa som aldrig förr, skämma ut mig, säga saker jag inte borde, driva mina föräldrar till vansinne och glömma bort gårdagens bravader i ännu mer sprit. Allt detta för att sedan göra en helomvändning, låsa in mig på rummet i en vecka, gå i ide eller bara checka in på rehab helt enkelt!
NU är det dags att göra sig iordning för kvällen, sätta på sig finkläderna och sitt bästa leende, för kvällen närmanr sig ännu en gång...
Skål och botten upp!