dramalivin

Jag brukar vara en positiv person. Alltid glad, galen, lekfull och lättsam. Utåtsett iallafall.
Vissa dager vaknar man upp som efter en lång natt av festande och inser att livet inte är något annat en en smärtsam bakfylla. Vissa dagar är det tvärtom.
Idag känns allt grått. Alldeles tråkigt och meningslöst. Jag har deffinitivt utan tvekan kört fast. Och trots alla terapisamtal och goda vänner verkar dagarna kappa in på mig.
Jag undrar om det någonsin kommer bli bättre?
Det känns som en kapplöpning med mig själv, hela tiden tävlandes om mitt liv. En del som ger upp och en som aldrig kommer släppa taget. En envis del som hela tiden påminner mig om att allt blir snart så mycket bättre. Att det snart ska kännas. Livets färger ska färgas rosa och jag ska andas utan ett stenblock som jag bär omkring på mina axlar.
Dem säger ju att livet är vad man gör det till. Men vad gör man när man har testat den positiva biten?
När jag har festat, varit trevlig, social, lättsam, lekfull och absolut ödmjuk. När jag har sagt att det ordnar sig, när jag har gett allt jag kan till människor omkring mig, när jag har tröstat, drömt och visat kärlek?
Vad gör jag då?
Lägger jag mig på köksgolvet, pratar ut i ett endlöst tomrum? Berättar hur besviken jag är på gud, berättar hur besviken jag är på mig själv? Ligger jag där i timmar och väntar på att något bättre ska komma i min väg. Lungor fylls av mörker och allt svartnar till. Ljuset som lyste så dunkelt i bakgrunden dör sakta ut i en tjock dimma av ovisshet, i väntan på något drastiskt ska hända. Fotoalbum från förr påminner om en flicka som brukade ha glimten i ögat. Hon var otroligt stark, tog aldrig någons skit, hade alltid något att säga och älskade att älska lika mycket som att älska. Ibland tar jag fram dom fotona för att påminnas om hur jag en gång var, hur jag kan bli  igen.
Något har förändrats. Trots att jag fortfarande tror att det är möjligt,
Vinden vände, det kommer aldrig bli så igen.
Så vad gör jag?
Lägger mig på köksgolvet, viskar få tomma ord ut i ett mörker. Lägger en kall hand mot kinden för att försöka komma ihåg en smekning, en gest av kärlek. En gest jag inte längre förstår innebörden av. Tar ett varmt bad och önskar jag hade styrkan att stanna under det varma vattnet tillräckligt länge för att sova. Trött.

Nej, inte jag. Jag badar ansiktet i kallt vatten, tar ett djupt andetag. Övar ett leende i spegeln samtidige som mascaraborsten bäddar in ögonfransarna i ett svart täcke. Vackert.
Ruskar sakta huvudet och slänger en sista blick på tjejen som fastnat.
"Imorgon är en ny dag. Imorgon blir det bättre"