dramalivin

Visst har vi alla glidit med på den vågen som kommer med jämna mellanrum i livet?
Vågen som också kan jämföras som en fräsch vind av nytt, spännande, kul och som får tiden att flyga förbi...
Där står man en kall januari månad och undrar när något nytt ska hända. Skolan och allt ansvar känns som ett slag mot huvudet, vatten som sakta men säkert dränker en och man ber till gud om luft, något som får mig att andas igen.

I början av mars är det fortfarande kallt men en ny känsla börjar ta form. Det är vinter men en dag när du vaknar står solen högt på himlen. Dagarna går och allt eftersom solen kommer börjar dagarna bli längre. Man är ute , orkar inte kolla tv längre, man är redo för att träffa nya människor.
I våras kändes det återigen tungt efter en lång vinter. Krafterna började ta slut och jag kände mig rastlös. Även om man hade sina vänner kunde det kännas tröttsamt att inte umgås med nytt folk emellanåt, en känsla av att allt följdes utav rutiner.
Men när våren kom kom folket. Det började med att jag träffade Jimmy igen. Ingen jag behövde lära känna men varje gång vi ses är det som vi har varit ifrån varann i åratal. Så klart ledde denna korta helg tillsammans till en del drama, löften som inte besvarades och känslor som väcktes igen på nytt. Även om detta följdes av en del oro i magen var det lite spänning. Plötsligt blev det en ny fest på gång, ytterliggare en med folk som jag inte träffat eller umgåtts med på länge. en vän hade skaffat pojkvän som också förde med sig nytt folk.
Nytt folk ledde till fler fester, och fler fester ledde till slut till Sebbe.
En vän jag inte längre kallade min vän. En vän jag varit utan i ett och ett halvt år. En fest hos honom ledde till en förnyad vänskap och i detta spåret har det fortsatt än till denna dag. Allt som man väljer att leva för när höstterminen kommer slängde jag åt sidan. Med det menas ansvar, planering och allt som hade med rutiner att göra.
Istället sa man hej till spontanitet, nytt, allt som gjorde en glad och egoism.
Varje dag hände något nytt och allt kändes bra. Det behövdes inte mycket för att bli tillfredställd. Det räckte med en kväll hos polarna och vattenpipan som höll oss sysselsatta.

Idag är det måndag den 3 augusti. Över sex veckor har redan passerat på mitt sista sommarlov. Folket jag lärde känna på nytt i våras har redan förbrukats. Ett bäst före datum har passerat och återigen känns det tomt. Krafterna har slösats upp på en livsstil som kräver att man är på topp hela tiden. Ett humör som alltis ska peka uppåt och energi som aldrig ska ta slut. Nu, är den slut.
Är det så att man kanske väljer att lägga sin energi på fel saker?
Kanske bordejag ägna mer tid åt att tvätta där hemma så man kommer överens med sina föräldrar? Kanske borde jag ägna mer tid åt mig själv,så jag för en gångs vet vad jag vill och inte vill göra?

Jag blir rastlös snabbare än de flesta människor, och känner mig sällan mätt på nya upplevelser. En regnig måndag undrar jag om jag någonsin kommer sluta fly från verkligeheten?
Sluta fly från en vardag som har börjat kännas tråkig eller förutsägbar. Men ibland skräms jag av hur snabbt allt tar slut. En varm sommardag, ett leende, en romans och även en vänskap.
Vi träffas och ser på varann, tar det vi behöver och går sedan vidare med våra liv. Jag undrar ibland när jag också ska bli den som går vidare.

Ensamheten skrämmer mig, ger mig rysningar längs ryggraden när jag inser hur många som rört vid själen och lämnat den lika snabbt igen. Tiden flyter ut genom mina händer som sanden i tidglaset och jag verkar emellanåt vara den enda som förgäves står och försöker stoppa den.
Jag har förnekat det länge, men idag hör jag trummvirvlen. Idag känner jag hur jag rycks med motvilligt. Bort från tiden då man surfade med vågen och stod med fötterna fast i betong. Fast beslutad att stå kvar i resten av livet.
Jag kan inte beskriva hur svårt det är att ta förväl till detta leende, den sommardagen och killen som jag förälskade mig i under stjärnorna en sommar när jag endast var fjorton vårar.

När jag tar steget bort från denna datorn och kliver ut genom dörren, ska det vara det första steget jag tar på många år. Sorger från det förflutna känns inte längre och min hud ska ha glömt beröringen från en kall hand. Jag ska idag vara den första som lämnar fotavtrycket i nyfallen snö. Ut i ett myller där jag kommer leta efter en punkt att stå still på.
Det är dags att ta mig själv i kragen och svälja bort den bittra smaken i munnen.
 Idag kommer jag. Idag lämnar jag det bakom mig.
Idag ska jag lära mig vad kärlek betyder och älska för första gången och för första gången bli älskad tillbaka.
Jag smiter inte utan väntar in orden jag inte velat lyssna på.

Idag börjar livet, idag går jag vidare.
Hejdå, Richard, jag kommer alltid minnas dig som min bästa vän.
Hejdå Sara, ditt skratt kommer alltid få mig att le och de stunder vi hade tillsammans.
Hejdå victor, Du kommer alltid förbli svinet som krossade mig i tusen bitar, fick min värld att rasa samman, Fick mig att inse att människor inte är något att lita på, se igenom lögner, gjorde min hud tjockare och lärde mig hitta delar av mig själv jag inte visste att jag hade. Utan dig skulle jag inte vara den människa jag är idag. Starkare än stål och tuffare än något du skådat.

Jag förlåter er mormor och morfar för att ni inte alltid älskat mamma som ni borde  ha gjort, för att ni glömmer mitt namn emellanåt och för att ni inte kom till min födelsedag.
Jag förlåter dig morbror för att du har glömt bort mig, för att jag inte längre är en lika stor del av ditt liv och för att du ibland skyller det på mig. Jag vet om att du har mycket att göra på jobbet och att det kan vara svårt att balansera allt. Men jag vill bara att du ska veta att jag älskar dig lika mycket som förr och även om jag inte är din favorit längre kommer du alltid att vara min.
Jag förlåter dig Ruy för att du har tagit så mycket plats i vår familj, för att du mår så dåligt att du måste dra med andra människor i ditt fall. Jag önskar dig verkligen allt gott i livet.
Jag förlåter mig själv för att jag inte alltid har brytt mig eller tagit hand om min hälsa. Jag förlåter mig själv för att jag under lång tid har behandlat dig likadant som någon jag hatar, förlåter mig själv för alla de dumma saker jag sagt och för att jag under lång tid tvingat in oss i en bur av självömkan, tårar och förtvivlan. Jag förlåter mig själv för att jag gett upp hoppet och ibland tappat förståndet helt. Förlåter mig själv för den smärta jag har orsakat mig själv och för alla gånger jag har tagit åt mig skulden för något hemskt som har hänt.

Sist av allt vill jag be om ursäkt till min bästa vän. Förlåt för att inte jag har funnits där när du behövt mig som mest. När du var lika ledsen som jag och när din pappa  blev så sjuk att du inte visste vart du själv skulle ta vägen. Ibland blir man så uppslukad av sina egna tankar och problem att man inte kan se klart genom dimman.
För längesedan Började vi ta de stora stegen in i livet tillsammans och det är så det ska sluta.
Din hand kommer alltid finnas i min.  Jag älskar dig Alexandra