Drömkillen...när det passar
Har ni singeltjejer kanske som jag kommit på er själva med att flera gånger sitta hemma och drömma om den killen ni inte riktigt har men som verkar så otroligt spännande?
Eller helt enkelt undrat när det var ens egen tur att träffa någon snart?
OK, nej jag är inte så gammal, och inte heller helt trött på singellivet. Men visst drömmer jag, hoppas och förbannar jag ibland ödet, för det verkar alltid stå tomt.
Jag har dock tack vara dagens dilemma insett att man ibland får mötas på mitten och själv hjälpa till en bit på vägen.
I helgen var jag på mejeriet en kort stund och mötte upp en av mina närmsta killpolare som jag inte träffat på ett tag. Medans han stod och pratade med en vän han träffat stod jag lite smått tafatt och tog en klunk av min corona när en kille gick upp till mig mig och betonade att jag såg en aning bitter ut . Jag skrattade såklart till, för vem vill stå ute och se ut som ett åskmoln?
Killen som vi idag väljer att döpa till "b2" fortsatte sitt samtal med mig medans jag halvt ointresserad tittade åt alex håll och undrade när han skulle ta sig tillbaka till min sida.
Vi pratade om jobb...sång....dans...mejeriet, tills alex äntligen dök upp vid min sida för att rädda mig( trodde jag )
Shit så fel jag hade...Endast en minut efter min käre vän anlänt till min sida frågar han b2 om han vill ha mitt nr. B2 låter entusiastisk och säger JA!
Ok tänker jag, lite halvt road eftersom jag antar att han ska ge honom ett nr från en av alla hans tjejer på mobilen. Sker detta?
NEJ!
Här trodde jag att vänner fattade vinken, men det kanske bara funkar med tjejer i närheten?
Så killen får mitt nr och vi skiljs åt efter jag trevligt tackar nej till att dansa med den här killen. Jag och alex skrattar lite och jag ber till gud om att den här killen ska vara för full för att komma ihåg mig till nästa dag...
Nästa dag vaknar jag upp av att mobilen skapar jordbävning på mitt skrivbord. PLING PLING PLING PLING.
Étt sms av sebbe, ett av emelie, alexandra, emmi....Mejeriet Marcus!!
" Hej, kom du hem välbehållen igår?, kram b2"
Japp, inte hade han glömt mig inte. nej jag var fullt levande i hans tankar.
Detta är ingen otrevlig kille, ser helt ok ut. Men visst är jag inte ensam när man kommer till den punkten då man står inför ett dilemma, ska jag träffa killen eller inte?
Killen frågar ut en, vad säger man? För jag har faktiskt ingen aning. Om man har sms:at lite med honom, är det verkligen lämpligt att säga nej direkt? eller borde man träffa o döma sen?
Saken är ju den att vi alla oftast vet direkt om det går eller inte. Ja, visst låter jag hemsk nu, hur kan man döma någon så snabbt? Men om man snackar lite med killen och inte känner någon kemi överhuvudtaget vf skulle det kännas annorlunda andra gången?
Hur många gånger har jag inte legat i min säng och tänkt, vf blir jag inte utbjuden av någon? Gud vad jag vill träffa en äldre kille.
Jag kan inte ens räkna gångerna. Och nu kom chansen..med helt fel kille!
Visst besvarar universum ens önskningar, men kanske borde man vara mer precis om vad man egentligen önskar sig?
Japp, så nu fick jag vad jag önskade mig...mer eller mindre och resten är ju upp till mig. suck, ibland undrar jag bara när jag blir utbjuden av någon som jag faktiskt är intresserad av!
Jag har en ständig förmåga att fega ut i sista minuten. Min skräck är nog dejting. Eller allt som blir intimt och seriöst.
Ena stunden kan jag sitta och beundra honom från avstånd och så fort han nappar blir jag vettskrämd, sätter svansen mellan benen och springer min väg. The runaway girl... Bra, nu kommer jag aldrig träffa någon.
Nej det är precis som emelie sa, utamana dig själv! Det är dags!
Ut och dejta, långa , snygga, fula , korta och allt emellan.
Det är en farlig tanke att vilja ha allt som inte man kan få, eller som helt enkelt inte är tillåtet. Ett mönster som jag inte kan fortsätta i. En jakt som måste ta slut.
Jag sätter ut mig själv på marknaden, ut i dejtingmullret och när någon kille frågar ut mig, bjuder mig på en kopp kaffe eller frågar mig om mitt nr, ska inte min första tanke vara NEJ utan min hjärna ska smälta tanken, precis som man gurglar ett fint vin, känna efter och ta det.
Detta ska vända upp och ner på min värld och sluresultatet ska vara två bokstäver J-A...JA!
Ja till fikan, ja till kaffet, ja till en trevlig eftermiddag och slutligen någon dag, ja till mr right!
Eller helt enkelt undrat när det var ens egen tur att träffa någon snart?
OK, nej jag är inte så gammal, och inte heller helt trött på singellivet. Men visst drömmer jag, hoppas och förbannar jag ibland ödet, för det verkar alltid stå tomt.
Jag har dock tack vara dagens dilemma insett att man ibland får mötas på mitten och själv hjälpa till en bit på vägen.
I helgen var jag på mejeriet en kort stund och mötte upp en av mina närmsta killpolare som jag inte träffat på ett tag. Medans han stod och pratade med en vän han träffat stod jag lite smått tafatt och tog en klunk av min corona när en kille gick upp till mig mig och betonade att jag såg en aning bitter ut . Jag skrattade såklart till, för vem vill stå ute och se ut som ett åskmoln?
Killen som vi idag väljer att döpa till "b2" fortsatte sitt samtal med mig medans jag halvt ointresserad tittade åt alex håll och undrade när han skulle ta sig tillbaka till min sida.
Vi pratade om jobb...sång....dans...mejeriet, tills alex äntligen dök upp vid min sida för att rädda mig( trodde jag )
Shit så fel jag hade...Endast en minut efter min käre vän anlänt till min sida frågar han b2 om han vill ha mitt nr. B2 låter entusiastisk och säger JA!
Ok tänker jag, lite halvt road eftersom jag antar att han ska ge honom ett nr från en av alla hans tjejer på mobilen. Sker detta?
NEJ!
Här trodde jag att vänner fattade vinken, men det kanske bara funkar med tjejer i närheten?
Så killen får mitt nr och vi skiljs åt efter jag trevligt tackar nej till att dansa med den här killen. Jag och alex skrattar lite och jag ber till gud om att den här killen ska vara för full för att komma ihåg mig till nästa dag...
Nästa dag vaknar jag upp av att mobilen skapar jordbävning på mitt skrivbord. PLING PLING PLING PLING.
Étt sms av sebbe, ett av emelie, alexandra, emmi....Mejeriet Marcus!!
" Hej, kom du hem välbehållen igår?, kram b2"
Japp, inte hade han glömt mig inte. nej jag var fullt levande i hans tankar.
Detta är ingen otrevlig kille, ser helt ok ut. Men visst är jag inte ensam när man kommer till den punkten då man står inför ett dilemma, ska jag träffa killen eller inte?
Killen frågar ut en, vad säger man? För jag har faktiskt ingen aning. Om man har sms:at lite med honom, är det verkligen lämpligt att säga nej direkt? eller borde man träffa o döma sen?
Saken är ju den att vi alla oftast vet direkt om det går eller inte. Ja, visst låter jag hemsk nu, hur kan man döma någon så snabbt? Men om man snackar lite med killen och inte känner någon kemi överhuvudtaget vf skulle det kännas annorlunda andra gången?
Hur många gånger har jag inte legat i min säng och tänkt, vf blir jag inte utbjuden av någon? Gud vad jag vill träffa en äldre kille.
Jag kan inte ens räkna gångerna. Och nu kom chansen..med helt fel kille!
Visst besvarar universum ens önskningar, men kanske borde man vara mer precis om vad man egentligen önskar sig?
Japp, så nu fick jag vad jag önskade mig...mer eller mindre och resten är ju upp till mig. suck, ibland undrar jag bara när jag blir utbjuden av någon som jag faktiskt är intresserad av!
Jag har en ständig förmåga att fega ut i sista minuten. Min skräck är nog dejting. Eller allt som blir intimt och seriöst.
Ena stunden kan jag sitta och beundra honom från avstånd och så fort han nappar blir jag vettskrämd, sätter svansen mellan benen och springer min väg. The runaway girl... Bra, nu kommer jag aldrig träffa någon.
Nej det är precis som emelie sa, utamana dig själv! Det är dags!
Ut och dejta, långa , snygga, fula , korta och allt emellan.
Det är en farlig tanke att vilja ha allt som inte man kan få, eller som helt enkelt inte är tillåtet. Ett mönster som jag inte kan fortsätta i. En jakt som måste ta slut.
Jag sätter ut mig själv på marknaden, ut i dejtingmullret och när någon kille frågar ut mig, bjuder mig på en kopp kaffe eller frågar mig om mitt nr, ska inte min första tanke vara NEJ utan min hjärna ska smälta tanken, precis som man gurglar ett fint vin, känna efter och ta det.
Detta ska vända upp och ner på min värld och sluresultatet ska vara två bokstäver J-A...JA!
Ja till fikan, ja till kaffet, ja till en trevlig eftermiddag och slutligen någon dag, ja till mr right!
Kommentarer
Trackback
