The Hangover
Idag fick jag en sån känsla, att om min blogg kunde tala så skulle den säga att jag inte givit den tillräckligt mycket med uppmärksamhet.
Jag har haft bloggen nu i två månader och skrivit två ynka inlägg. Är det sorgligt eller bara lathet?
Vet faktiskt inte vad jag ska kalla det, kanske en blandning av båda?
Sommarlovet har gått på full spinn och jag känner hur tiden flyter ur mina händer. Det känns som det bara var några få veckor sedan jag drömde om Roskilde och Hultsfred, grillad mat och andra resor. Hälften är redan gjort. Festivalerna är avklarade och minnena fastärrade i baksidan av mitt huvud. Grilloset sitter fortfarande kvar i kläderna från kvällens grillning och träningsvärk i benen påminner mig om en lång cykeltur till åhus!
Hälften är gjort men det känns inte som jag har tömt hälften av förrådet om ni förstår vad jag menar?
När sommarlovet börjar går jag alltid in med stora förhoppningar. Förhoppningar om galna fester, karatefyllor, mysiga varma sommarkvällar och mest av allt kärlek...
Ikväll var jag ute i Lund med tjejerna och tog en öl på viggos. Eller tja, dom gjorde, jag är alldeles för fattig för att ens kolla på kaffemenyn dessa dagar. Trots en kväll fullspeckad med leeenden och människor man är älskad utav, kunde jag inte förmå mig att känna mig nått otroligt ensam. En liten klump i magen som inte riktigt försvann. När man lämnar alla i slutet av kvällen så kan jag inte annat än känna en viss saknad av någon att komma hem och mysa med.
Jag saknar känslan av att vara saknad av någon. Jag har verkligen en massa vänner som skulle ställa upp för mig i vått och torrt och jag lovade mig själv att aldrig vara tjejen som skulle säga detta men, jag saknar att älska och vara älskad tillbaka.
Nu pratar jag såklart om mer än vänskapskärlek.
Jag har varit med om så mycket de senaste åren. Ingen pojkvän, men massor av skitstövlar. Efter att ha blivit stucken i ryggen, utelämnad, krossad till max och lurad har man satt på sig en sköld. Jag har ju aldrig behövt någon mer än mig själv...
Ikväll behöver jag något mer. Något mer än tomma ord och löften. Jag behöver handling. Varför ska det vara så svårt att hitta någon som behandlar en som man förtjänar att bli behandlad? För sist jag kollade upp fakta var jag en ok tjej med huvudet på skaft och en sjuhelvetes personlighet. En tjej som alltid ställde upp och gav mer än hon tog. En tjej som älskar utan gränser.
Återigen har jag hamnat med killen som inte ser. Tar för givet. Tar...
En kille som inte vill starta något, men som säger att han älskar mig. En kille som är min bästa vän men inte gör någonting för min skull. En kille som jag gör för mycket för.
Det roliga är att det är mitt fel. Det är jag som väljer dom. Killen jag träffar nu är en av mina bästa vänner. Friends with benefits. Jag gav mig in i det hela med tanken att det skulle funka. Det skulle vara ett behov som täcktes. Fylldes av tillfällighet.
Jag kan inte kalla mig kär. Mina ögon är fortfarande öppna för andra. Men jag vet inte innerst inne om dom är det för att hans är eller för att jag helt enkelt är uttråkad?
Det hela känns som en bra fylla till början. I början flyter allt på och du har aldrig haft roligare. Du experimenterar och öppnar dig på nya sätt. Du lovar dig själv att inte fortsätta och du visst inte känner av det så mycket. Kvällen fortsätter och du blir överväldigad av hur mycket du upptäcker om dig själv. Dåliga saker men också bra. De bra tar oftast överhand och det goda fortsätter ett tag till. Man tar till sig flaskan och drar ett par klunkar till för det är så oemotståndligt. Var ju trots allt längesedan jag mådde så här bra.
Handlingarnas baksidor liknar mer en tung baksmälla. En irritation växer inom mig när jag tänker på gårdagen. Saker jag inte skulle sagt och hur nojjig jag faktiskt börjat att bli. Varför sade han som han gjorde, menade han vad han sa?
Jag ligger naken i sängen bredvid honom när han berättar hur hans drömtjej ser ut och hur mycket han vill att hon ska vara. En kopia av motsatsen till ingen annan ön mig själv. Jag går hem med dånande huvudvärk och gråten i halsen och tanken av hur löjlig jag är får mig illamående och frågan " vad gör han nu på sin resa "ger mig ångest.
Är det inte dags att jag slutar vara masochistmot mig själv och bryter detta destruktiva mönster?
Jag behöver träffa någon som vet att jag existerar och som vågar vara med mig. Det förtjänar jag liksom tusentals andra som sitter uppe denna natt och undrar vad i helvete dom håller på med. Vi förtjänar bättre.
När jag vaknar imorgon är det min dag och ingen annans. mitt andetag och min vilja. Imorgon ska jag resa mig!
