dramalivin

Så, nu har hösterminen börjat, fullspäckad av nya arbeten löften till sig själv och en påminnande ångest till mörker och en påtaglig ensamhet!
Trots att jag bara hunnit gå drygt en månad i skolan känner jag mig redan skoltrött! Mitt huvud är fortfarande kvar i sommar moode och jag vill ägna all min lediga tid åt vänner och ändlösa timmar i tankar och planering för helgen som alltid känns så långt bort!
Speciellt det här ämnet om ensamhet skrämmer mig mest, för visst är hösten den tid som man helst vill spendera med någon, vare sig det är en pojkvän, flört eller en nära vän.
Mörkret tryter och kylan får håren att resa sig på armarna.
Eftersom jag snabbt kände att jag inte lagt ner den tiden i skolan som jag behövde och varit engagerad i något speciellt tog jag mig ner till stadshallen i Lund på kulturtinget där jag tog del av en massor av diskussioner som var förvånantsvärt intressanta.
Mitt under någon form av föreläsning där jag faktiskt inte hörde allt för mkt då folk inte verkade veta vad en mikrofon innebar fastnade mina ögon på en kille som såg sjukt intressant ut.
Nej, att säga intressant är en underdrift. Den här killen...."otto" kallar vi honom, var det sexigaste jag lagt ögonen på sedan jag sett filmen fight club en kall måndagseftermiddag undrandes om jag någonsin skulle skåda något så vackert...
Längst fram i salen satt han. Rött hår(färgat), markerade käkben....gud!
Jag visste inte vart jag skulle ta vägen ( vet fortfarande inte )
Efter en timme full av snack var det dags för fika och man kunde skriva in sig på olika utskott...Det enda jag visste var att han hade hand om klimatutskottet som faktiskt verkade väldigt smart och medvetet!
Under den långa timmen hade även hans grupp gått fram och pratat om sitt utskott.  Jag låter så jävla fjollig nu, men kände mig direkt nervös genom att bara titta på honom. Men kunde inte förmå mig att sluta. Några sekunder under sin tid där uppe möttes våra ögon. Även om det inte varade mer än två sekunder var jag tvungen att vända bort blicken så jag inte skulle bli helt utom mig av fnitter..
Väl ute i salen efter jag berättat för Sanna om the mystery man såg jag honom stå och prata med lite människor som hade frågor.  Eftersom jag vid detta tillfälle redan hade satt upp mig på klimatutskottet, och hade fått reda på att dom hade ett möte senare på eftermiddagen, tyckte jag att det var ett bra tillfälle att fråga om plats inför mötet.
Fnittrandes fram till honom I finally came to my sences och tog mig modet att fråga honom. Det hela bemöttes med ett par väldigt intensiva blickar, ett senare  leende från hans sida och en presentation.
Jag har alltid tyckt att det känns så ansträngande att flirta och kan fortfarande inte vid nitton års ålder för få mig att vara lagom "på" eller visa ett tydligt intresse för någon verbalt.
Men jag skrev upp mig som engagerad ungdom för miljön och avslutade med " Då ses vi i eftermiddag antar jag" ( på mötet alltså)
Och visst gjorde vi det. Snett emot honom hamnade jag bredvid Sanna.
En blåhårig gothare verkade också finna ett litet intresse för den här "otto" då hon flyttade bredvid honom efter ett litet mellanrum. Fortfarande kunde jag inte förstå hur jag kunde känna en sån attraktion till denna kille som jag totalt träffat i kanske fem minuter. Mina ögon sökte sig intensivt till honom under hela detta möte . Varje gång han fick ordet hamnade hans ögon mot mina och stannade där. En känsla som om man var ensamma i rummet tillsammans.
Mötet slutade efter sådär en timme och med vetande om ett nytt klimatmöte nästa vecka har jag redan börjat nojja över vad jag ska ha på mig!
Killen som förmodligen är vegan eller något liknande har fått mig att känna mig så otroligt ytlig och för att inte tala om ansvarig för mord på alla de stackars griseknoar och kossor det finns där ute betandes på hagar runt om i världen.
Igår satt jag i telefon med sanna och diskuterades hur jag skulle få tag i honom eller bara kunna få någon som helst extra tid att prata med honom. Japp den diskussionen slutade med att vi både satt och kollade upp alla möjliga "otto" på facebook och hitta.se
Idag har jag funderat på hur mitt hår borde se ut, om jag nästa vecka är vegan eller om jag faktiskt är helt sjuk i huvudet?
Att man överhuvudet kan bli så attraherad av någon man inte känner är ju helt galet...lr?
Hur som helst känner jag inte för att sluta. ( Men tänker inte gå så långt att man kan kalla mig stalker!)
För en gångs skull känns det som jag inte har något att förlora....förutom en möjlig fortsatt plats i utskottet om det nu blir en mkt pinsam tillställning...
För visst borde man tro på sig själv i sånna här situationer och för en gångs skull just go for it!
Wish me good luck as im entering a world of ovisshet och pirr i magen!
Puss och godnatt till alla de pirriga där ute!