dramalivin

Det kommer till en punkt då man känner att man inte längre orkar eller klarar av mer.
Det roliga är slut men du håller fortfarande fast desperat för att få en skymt av vad det en gång var. Magiskt.
Det är bara tillåtet åh så länge. Det är inte tillåtet mer.
Jag ber inte till någon gud ikväll.
Jag ber inför mig själv. Sluta.
Det är inte som det en gång var. Magin är borta. Din glöd måste tändas på nytt. Snälla det är dags sluta.
Aldrig har jag mött någon så destruktiv som mig själv.
Varför älskar människor smärta?
Varför älskar jag det mer än allt annat?
Varför är det så svårt att säga hejdå till allt som är dåligt för en? Godis gör mig fet, ändå äter jag skiten. Alkohol gör mig opålitlig, ändå dricker jag det. Han gör mig galen, ändå säger jag inte stopp.
När slutade jag bry mig om mig själv?
Sedan när betydde sex mer än min egen självständighet?
Hur kan man älska att hata så mycket och bli hatad tillbaka. Slagen och sparkad liggandes på marken. Men ändå redo för mer.

Jag har förstört något vackert...